littalo  / Amherst vt 2007

2007-05-20 Cape Cod - fortsättning

Hejsan!
När vi lämnade er senast, satt vi på ett förtjusande litet värdshus (fem rum) och såg tillbaka på några härliga, soliga dagar. Vi blev i sanning ompysslade av värdparet, familjärt värre, inte minst på frukosten, som gästerna åt vid ett långbord, ivrigt uppassade med frukt, youghurt, och en bastant ugnsomelett. Mätta till klockan 3, minst!

Nu är vi hemma igen från bilsemestern. Och kan konstatera att vi hade tur med vädret: de senaste dagarna har det varit ruggigt värre och drygt 40 grader (F). Vad blir det? Rätt! Cirka 6-7 grader C.
De sista dagarna på the Cape (som halvön kallas i folkmun) blev också lyckade. Först en ”slappedag” på stranden, utan bad. Vi blev vittne till hur vattnet bokstavligen drog sig tillbaka när ebben satte in. Och medan vi var där sjönk nivån rejält och stranden breddades. En märklig syn.

Dagen därpå hade vinden tilltagit rejält när vi åkte till ön Martha’s Vineyard. Jodå, det finns vingårdar på ön. Båten var dock stor, snäppet mindre än färjorna till Helsingör. Ön är ett turistparadis, mest kanske för de mera namnkunniga. Här hade ”alla” semestrat: Jackie Onassis (Kennedy), the Clinton family, Paul Simon etc etc etc. Under en bussrundtur pekades deras villor ut, eller rättare sagt avtagsvägarna som ledde fram till dem. Husen verkade ligga väl skyddade från alla nyfiknas insyn. Det närmaste vi kom en kändis var ett par T-shirts med bilder dels av ”Hilary Clinton for president”, dels en med den muntra texten: ”Bill Clinton for First Lady”! Sponsrade av Hilarys kampanj? Kanske inte! Vi får väl se hur det går hösten 2008.

Guidningen sköttes av en lokal förmåga, som själv körde bussen och höll låda under nästan tre timmar. Som den värsta radiopratare. Han var inte tyst många sekunder, och pekade ut minsta lilla sevärdhet, om det så bara var den frivilliga brandkåren i ett mindre samhälle. I samband med en paus underhöll han med gitarr och munspel. Kanske blev det några dollar extra i dricks.

Ön liksom höll andan inför turistsäsongen, och de horder av människor som krävs för att hålla den levande.

I torsdags åkte vi till New York, men fegade lite och körde inte ända in till Manhattan. Det fick bli lokaltåg den sista biten. Vi tog oss bl.a. ned till södra Manhattan och platsen för World Trade Center, som vi ju var uppe i året innan attentaten mot dem. Nu pågick byggandet av ”The Freedom Tower” för fullt. Brevid hade anhöriga till dem som förolyckades arrangerat en mycket gripande och intressant utställning om händelserna den 11 september 2001. Allt blev så påtagligt igen, och ganska kusligt när man kunde gå runt och läsa om och se på autentiska föremål från katastrofen. Och ta del av de anhörigas och andra berördas berättelser.

Efter en kaotisk taxiresa norrut till de kvarter där vi bodde under vårt besök julen 2000, flanerade vi så gott vi kunde i trängseln. Här var det gott om turister: en och en halv timmes väntetid för att komma upp i Empire State Building. Efter lite window-shopping och lunch på en uteservering, var vi rätt nöjda när vi satte oss på tåget vid sextiden och rullade mot New Haven, där vi parkerat bilen.

Nu väntar några dagars tentarättning, och sedan drar vi västerut!

Då hörs vi igen!