littalo  / Amherst vt 2007

2007-02-25 Hej igen!

Klockan är 08.51 (i den digitala världen räcker det ju inte med några ungefärliga värden!) på söndagsmorgonen, och som vanligt är man böjd att säga skiner solen in i vårt stora fönster åt söder. Vi har nog aldrig upplevt så många soldagar under jan-feb som här och det är riktigt varmt i solen mitt på dagen. Men emellanåt nyper ju vintern till som ni har sett. Vi har ju följt hur skåningarna (äntligen?) drabbats av vintern lagom till vecka 8 - man kan ju t.o.m. se hur det se ut genom att kolla på de live-kameror som Sydsvenskan har på sin hemsida.

Veckorna lunkar på, och det blir vardag även när man är borta, en lite underlig upplevelse för den som aldrig varit hemifrån mer än några veckor. Inköpsrundorna i den som vi tyckte gigantiska livsmdedelsaffären, där vi kände oss helt "lost" och tillbringade mer än en timme för att leta reda på livets nödtorft, känner vi oss hemtama i. Vi fyller tvättmaskinen i källaren med tvätt och sju "quarters" och minns hur det var att bo på Linero. Vi kör några rundor med vår nya dammsugare,(den gamla här var full av katthår, så den fick vi ställa i källaren). Men två rum och kök är ju rätt smidigt... Och läser och pratar engelska förstås.

Förra helgen var vi som ni kanske sett på bilderna här i Boston: bilen till en förort (13 svenska mil drygt) och sedan tunnelbanan in till centrum. Lätt som en plätt! En rätt gammal stad ju, med mindre raka gator än NY, men inte svårt att hitta för det. Dit kommer vi att resa igen, bl.a. för att titta på John F. Kennedy-muséet och en del annat som vi inte hann med.

I går lördag var vi på en konsert i grannstaden Northampton som hette "Five College Choral Festival" och som bara ordnas vart annat år. Studentkörer från de fem college/universiteten häromkring sjöng ett par tre sånger var. Vi hade fått programmet i förväg och till vår förvåning såg vi att en av körerna skulle sjunga "Sommarpsalm" av Hugo Alvén ("En vänlig grönskas rika dräkt"). Texten fanns i programmet både på engelska, och i svensk översättning (!), mest som kuriosa trodde vi. Därför blev vi helt paffa när det visade sig att dom verkligen tog den på helt begriplig svenska. Vi kände oss mycket hedrade och undrade förstås om det var fler än vi i publiken som kunde klura ut att det var svenska; det angavs inte nånstans!
Konserten fick en mäktig avslutning när alla 900 sångarna sjöng tillsammans från läktaren i konsertsalen - gåshud!

Dax för frukost....

Vi hörs!

Ingrid & Anders