littalo  / Amherst vt 2007

2007-01-28 Första veckan på Salem Place

Hej alla! Och tack för era kommentarer och mail. Man värdesätter sitt så kallade nätverk om möjligt ännu mer när man har sina släktingar och vänner en bit bort, ska ni veta! En liten försändelse från Sverige får faktiskt större betydelse än man tror, och det handlar inte om hemlängtan, tror vi, utan om att man lever mitt emellan på nåt sätt.

En vecka går snabbt, och nu lördag kväll känner vi oss riktigt hemma på Salem Place. Salem är f.ö. namnet på en ort ute vid kusten norr om Boston som är förknippad med häxprocesser på 1600-talet. Och den första natten kändes det som om det fanns häxor i huset: några förtjusande grannar höll låda och flyttade möbler fram på småtimmarna - vi tog till de sedvanliga knepen och sedan har det varit lugnt här, eller så sover vi lugnare!

Vinterkylan har kramat sin kalla hand om oss: minus 17 igår, men ännu mycket mindre snö än i Skåne. Vi är glada att bilen startar utan protester varje dag.

Vi har provat oss fram bland olika gympapass denna vecka på "Golds gym", där en av receptionisterna visade sig ha en pojkvän från Sverige - för övrigt vanligt att man träffar folk med svensk anknytning, även om många tror att vi kommer från Holland!! Har vi talfel?

Första passet vi gick på i måndags var riktigt bra, vi fick blodad tand och frågade efter nåt liknande. Jo, vi kunde ju försöka som i går, fredag. Sagt och gjort. Ingrid och jag samt ytterligare en person dök upp, och ombads direkt att ta av oss skorna. Varför? Jo nu blev det mer balett än gympa - Ingrid tittade skrattande på mig när jag försökte sträcka vänster benet rakt upp mot taket, men sånt får man bjuda på. Däremot hade nog ledarinnan en och annan rolig historia att berätta för sina kompisar på kvällen om de två "pensionärerna" som nog hade kommit fel.... Synd att vi inte hade kameran med, eller kanske tur! Nåja, vi tar nya tag i nästa vecka, och om inte annat så finns det tortyrmaskiner och löpband så vi ska nog klara det på nåt sätt.

En av de första kvällarna tyckte jag att det började klia i ögonen och kännas konstigt i halsen? Förkylning? Inte förrän jag varit en runda i källarförrådet och sett lägenhetsägarens kattutrustning fattade jag hur det låg till. Hon hade väl inte glömt den stackaren i garderoben - nä, men katthår försvinner inte i en handvändning. Vi fick tag in en firma som sanerade den tjocka "goa" heltäckningsmattan och möblerna, så nu går det bra att vistas här igen.

I morgon ska vi på konsert tillsammans med det dansk-amerikanska par som vi tidigare berättat om, och sedan börjar det så kallade allvaret (äntligen!) i nästa vecka.

Vi hörs!

Ingrid och Anders